Priset på ett par vantar

Den här texten som nu redigerats skrev jag första gången 2015. Den fick då en oerhörd spridning och den delades i slöjdundervisning och i olika former av media. Jag får fortfarande med jämna mellanrum mejl och meddelanden med frågor om var man kan hitta texten om Priset på ett par vantar. Här kommer den i ny uppdaterad form. Ämnet är ju fortfarande lika aktuellt. Vad är hantverk värt?

Jag stickar ett par tumvantar. Det kan kännas lite ovant att säga att man är bra på saker men jag är faktiskt väldigt bra på att sticka. Ofta blir man bra på det man tycker är roligt. Särskilt om man övar mycket. Det sägs att man ska öva i minst 10 000 timmar för att bli riktigt bra på något. Jag stickar förutom bra även ganska mycket och har långt över 10 000 timmars och snart 50 års erfarenhet.

Eftersom jag får så många frågor om jag säljer stickade plagg tänkte jag reda ut ett och annat. Jag säljer inte stickade plagg men däremot ger jag gärna bort saker till dem jag tycker om som uppskattar handstickat. Eller byter med andra hantverkare och konstnärer som inser värdet.

Jag får också ofta frågor som ”Vad gör du med allt du stickar?”, ”Kan du sticka en tröja till mig, jag betalar såklart för materialet”, ”Jag kan inte sticka, kan inte jag få köpa ett par vantar av dig?”. ”Om du skulle sälja ett par vantar, vad skulle de kosta?” ”Behöver du alla vantar du stickar?” 

Ibland blir människor provocerade av att jag inte säljer mina stickade plagg för de kan ju inte sticka själva, hur ska de då få tag på så fina vantar eller sockor? Jag brukar svara att jag gärna lär dem hur man stickar men intresset brukar inte vara så stort. Om de bara visste vilken glädje det innebär att behärska ett hantverk och hur gärna jag vill dela med mig av den glädjen!

En gång ringde en ytligt bekant två veckor före julafton och frågade om hon kunde köpa sockor av mig, att ge sina vuxna söner i julklapp. Jag svarade vänligt att jag inte säljer stickade plagg. Hon blev väldigt förvånad och sa att hon självklart ville betala. Jag frågade om hon ville betala för mitt arbete och hon svajade på rösten. ”Det blir ju antagligen runt 20 000 kronor paret om jag ska få en vettig timpeng. Hittills har ingen velat betala det så jag brukar inte sälja sockor”, blev mitt svar. ”Men hur ska jag då få tag på ett par fina sockor innan jul?” Undrade hon och började låta upprörd. ”Jag vet inte,” svarade jag, ”du får väl sticka sockor.” 

”Det har inte jag tid med!” sa hon än mer upprört. Sen pratade hon en stund om att hon brukar köpa handstickade sockor på Röda Korset och de är inte så dyra.

Jag har i många år försörjt mig som stickdesigner. Det innebär att jag formger plagg som jag stickar upp, fotograferar och skriver mönster till. Sedan betalar jag en grafisk formgivare för att sätta ihop mina texter, beskrivningar, diagram och fotografier till fina häften. Jag säljer dem som pdf-filer på ravelry.com på svenska och engelska. Ungefär 70% av mina kunder är utanför Sverige. För att de ska hitta mig och mina mönster använder jag mig av sociala medier. Allt detta innebär många timmars arbete och jag behöver ta mängder av fina bilder på mina plagg. Förutom att jag använder det jag stickar och ibland ger bort plagg till dem jag älskar så behöver jag mina plagg för att kunna visa när jag är ute och håller i kurser och föreläsningar. Jag behöver också ibland ta nya bilder så att människor får syn på dem och vill köpa mina mönster så att jag kan fortsätta arbeta med min design. 

Till de som glatt säger att de gärna betalar för materialet undrar jag ofta om de verkligen gör det. Ett bra garn till en tröja eller kofta kostar oftast mer än de flesta tröjor och koftor som finns i butiker. Och då pratar vi alltså bara om materialet. Inte om alla timmar det tar att färdigställa ett plagg. 

Detta inlägg skriver jag inte för att jag aldrig i livet vill sälja något jag tillverkar eller för att skrämma bort någon eller för att vara ilsken. Jag är allt annat än ilsken. Men det finns en utbredd oförståelse och jag vill belysa orättvisorna i hur det traditionellt kvinnliga hantverket stickning värderas.

Det är ganska vanligt att vi som stickar får höra att vi tycker ju ändå att det är så roligt eller att vi gör det ju ändå samtidigt som vi tittar på tv och därför borde vi ju inte ta betalt för arbetet, vi gör det ju ändå.

Jag kan bara beklaga dem som tycker att deras arbeten är tråkiga. Vad jag vet finns det inte ett samband mellan pris och rolighet. Bara för att en tjänst är rolig för den som utför den ska den väl inte vara gratis? Då borde man sluta betala lön till alla som trivs på sina arbeten. Det vore mer relevant med ett samband mellan pris och skicklighet.

Alla vi som stickar gör det inte bara för att det är roligt heller. Jag tycker att det är roligt. Men det kan också vara ett sätt att kanalisera oro och ångest. Det rytmiska matandet av maskorna som sakta växer fram till ett varmt och vackert plagg känns mer konstruktivt än att sitta och dunka huvudet i väggen eller bita på naglarna. Att sticka är läkande för många. 

Länge har kvinnor gjort flera saker på samma gång, multitaskat som det kallas nu för tiden. Man har stickat på väg till tvättstugan, man har stickat medan maten kokar och så vidare. Bara för att man kan utföra två arbeten parallellt ska de väl inte värderas mindre än ett arbete utfört under samma tid.

Hittills har jag i över 40 års tid mest kommit med diffusa svar på alla de här frågorna som ständigt återkommer. Nu tänker jag göra ett försök att räkna ut vad arbetet kan vara värt. Vad är en skälig timpeng? Det är svårt att hitta uppgifter om timpeng för traditionella kvinnliga hantverk på nätet. Men för annat utfört arbete av småföretagare är det vanligt med 500 – 1000 kr/timmen. För vad som kan kallas traditionellt manligt hantverk som till exempel snickeri är det oftast 600 – 900 kr/timmen. Dessa siffror har jag funnit genom att fråga ett flertal företagare jag känner och genom att söka på hantverkarsidor på nätet.

Mönsterstickning är ett ganska avancerat hantverk som det krävs stor skicklighet i och som man bara kan uppnå genom mycket övning. 

För att ha något att räkna på bestämmer jag utifrån detta att en skälig timpeng för mitt arbete med halvvantarna är 1000 kronor.

Jag har skrivit upp varje timme jag arbetat med ett par vantar stickade i mönsterstickning med 2-trådigt ullgarn på stickor 2,25 mm.

Sticktid: 22 timmar

För- och efterarbete (val av garn, nystning, tvätt och blockning): 1 timme

Summa: 23 timmar x 1000 kr = 23 000 kr 

Enligt SCB tjänar kvinnor bara 83% av vad männen tjänar. Om jag hade varit en man hade jag alltså fått 27 700 kr för samma arbete.

Sedan ska 25% moms läggas på och då kostar vantarna 28 750 kr om en kvinna stickat dem och 34 625 kr om en man stickat dem. 

Nu har vi inte räknat in materialkostnaden som många så ivrigt säger att de gärna betalar för. 

Material: 

Garn 4 nystan x 60 kr = 240 kr

Stickor 150 kr

Sax 100 kr

Nål 10 kr
Summa material 500 kr

Det är oftast inte tillåtet att sticka plagg efter enskilda designers mönster för att sälja så det är ännu en detalj att fundera på men jag är ju designer själv så för mig är det inte ett problem, jag kan ju använda mina egna mönster. Kanske är det ändå dags att bygga en webshop och lägga ut några vantar för 30 000 kr/paret. Mest för att se om det finns ett intresse. För mitt intresse att sälja är inte så stort om jag inte får betalt. Då ger jag hellre bort vantarna till dem jag älskar. Jag hinner oftast inte sticka så många vantar eller sockor som jag vill till mina nära och kära. 

Jag vet ingen som skulle gå till en skicklig möbelsnickare de känner till eller eventuellt känner ytligt och säga att -Kan inte du snickra ett vitrinskåp till mig? Jag betalar så klart, räcker 300 kronor? Eller fråga en snickare vars fru är moster till en kusin -Kan inte du platsbygga ett kök åt oss? Jag betalar så klart för materialet.

De här skillnaderna mellan hur vi värderar traditionellt manligt respektive kvinnligt hantverk kan ju såklart bero på flera olika saker. Enligt SCB tjänar kvinnor bara 83% av vad männen tjänar. Men det kan ju också bero på att till exempel en skicklig snickare ofta har snickeri som sitt yrke medan en person som är duktig på att sticka oftast inte har det som sitt yrke. De flesta som stickar gör det som sitt fritidsintresse och inte som en del av sin försörjning. Men jag som egenföretagare måste vara rädd om min tid och använda den väl. Varje månad måste jag aktivt betala in ganska mycket skatt för att få behålla en skälig lön. Det tänker man kanske inte alltid på om man själv är anställd och har månadslön. 

Förut svarade jag alltid nej på frågan om jag säljer mina stickade plagg. Nu har jag börjat svara ja. Sen när jag säger vad jag vill ha betalt svalnar intresset. Så jag fortsätter sälja mina mönster och jag gör mitt bästa för att inspirera andra att sticka. Garnet är en ledtråd att hålla i genom livet och genom stickningen kan jag kanalisera mina drömmar och tankar, min oro och min längtan. I mina stickade maskor kan jag manifestera min kärlek och den kan växa till vackra värmande plagg. Jag älskar att föra den här kunskapen vidare till andra. När du väl lärt dig att sticka bär du på en osynlig skatt som ingen kan ta ifrån dig. När du stickar gör du skatten synlig!

Mina mönster hittar du på ravelry och i min bok Stickning – en värmande kärlekshistoria.